tessan72

Har kommit på att jag använder oftast denna blogg till att blöda ur mej sorg, ilska, frustration eller irritation ja även glädje ibland :)

Nu kommer ett stort irritations inlägg så håll i hatten :)

Telefonförsäljare: Finns det något mer irriterande? Känns som om dem dessutom klumpar ihop sig och ringer inom samma period när dem är igång. Idag har jag haft ordentlig migrän och tog två treo och la mig ned för att vila i en halvtimme. Under denna korta stund hinner 7 st säljare ringa så när sista samtalet kom skrek jag i luren: "NU FÅR DET VARA NOG!!!" Mannen i andra ändan som inte hade en aning om de andra samtalen blev smått förvånad och mumlade ur sig ett Förlåt, haha... Men man blir sjuuuuukt irriterad och alla ringer om olika pensionsfonder, någon mer som blir terroriserad just nu?


Lugnar i varje fall mina nerver med härlig musik av Free :)

Ha en toppendag :D

Min yngste son är ingen "Linus på linjen" är det ett PROBLEM? Han är tydligen lite kortare än medel och lite lättare alltså vikt och längd följs åt. Sköterskan frågade om han varit sjuk under senaste tiden eftersom han var så liten. Nej, svarade jag men både jag, pappan, far och morföräldrar är korta och var tunnisar i barndomen så det är nog ärftligt. Trots detta försökte hon få det till att det måste bero på något fel. Äter han som han ska: Ja svarade jag + lite till också han har inget fel på aptiten och äter i princip allt. Berättade även att på dagis tycker dom han är lång då han är i samma längd som 4-åringarna där. Hon svarar lite snäsigt: Nej det är han inte.
MEN HALLÅÅÅÅ??? Känns som om dom gör allt i sin makt för att hitta ett fel där inget finns känner att jag blir mer och mer irriterad så det är bäst att skriva av sig och sen släppa det hela och gå vidare med resten av dagens fix och trix.

På schemat står nämligen att lokalisera fram allt julpynt som jag inte sett sedan vi flyttade, sen pynta såklart och baka lite pepparkakor :)

Igår såg vi en film som bygger på en sann historia som handlar om och heter: "Natalee Holloway" hon försvann för 5 år sedan drygt när hon var på mini semester med 150 skolkamrater på Aruba. Man blir både arg och ledsen när man ser filmen och har du inte sett den rekomenderas den med näsduksvarning dock. Googlade lite fakta efter filmen och ja verkligheten är ju verkligen värre än fiktionen.

Ha nu en toppendag :D

Ps. Givet blir det en sväng till stallet i afton :) Ds.

Vid dödens väntrum hm... eller egentligen är det "Tecken på att döden närmar" sig vi har muntligt förhör om imorgon. Trots att ämnet skrämmer mig lite är det ändå väldigt intressant att läsa om. Fast frågan man egentligen vill ha svar på är ju: "Vad händer efter döden?" Vart tar vi vägen? Blir vi bara till stoft och allt var slut? Vad var då meningen med livet? Meningen med livet för mig är att njuta av nuet, njuta av våra nära och kära men ändå vill jag gärna att det inte bara ska sluta i en kista 5 meter under jord. Reinkarnation låter intressant då får vi återkomma till livet mellan varven och när vi inte är det befinner vi oss i ett slags Nirvana och susar omkring... låter ju himla härligt :) Finns Gud, kommer man ju automatiskt att tänka på och jag vet inte vad jag ska tro... är det ca 90% av jordens befolkning som är troende av något slag? Jag är deltroende, kan man vara det? Plockar dom bästa bitarna ur allt och slår ihop det så det känns bra inom mig själv. Men vad jag skarpt tror på det är faktiskt: "Man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv." Om man inte lever efter den regeln blir man förr eller senare straffad och förhoppningsvis då innan man hamnar i den där kistan.

När vi nu läser om detta ämne far tankarna iväg till morfar och farfar. Morfar var sjuk länge i lungcancer minns fortfarande när mamma ringde och berättade att han fått den diagnosen. Golvet öppnade sig kändes det som och rummet började snurra. Lungcancer är ju tyvärr ofta en dödsdom och det var det enda jag i början kunde tänka på. Sedan fick han operera bort den lunga som var drabbad och vi återfick vårt hopp, jaaa tänkte jag vi får behålla morfar några år till. Morfars återhämtning gick jättelångsamt, han kunde inte sova i sin säng för när han låg kunde han inte andas så han sov i en fåtölj upprätt och läkarna påstod att det hela var psykiskt pga att han opererat bort ena lungan. Morfar sa hela tiden att något inte stämde och efter ett år i denna mardröm blev han inlagd på lassarettet och prover, röntgen osv gjordes. Innan dom fått svar proppsade läkarna på att det var psykiskt igen och hade faktiskt tänkt placera honom på psyk. Jag tror att hela familjen var vansinnigt arga på dessa läkare utom jag som grep tag i halmstrået som gav hopp om att han skulle få leva kvar med oss. Röntgensvaren kom och det blev dystra besked, där lungan tidigare suttit hade en knytnävsstor tumör vuxit sig stark. Fanns inget att göra bara smärtlindring och lugnande att tillgå. Smärtorna var stora och vi var oftast där hela den närmsta familjen, vi bad Gud som haver, flera gånger varje dag och höll hans hand. Så på morgonen den 26:e november 2001 tog han sitt sista andetag endast mormor var närvarande. Vi for dit allihopa och tog ett sista farväl av vår kära morfar/pappa/make och hade en fin stund tillsammans i ett fruktansvärt jobbigt ögonblick. Tillsammans var vi starka och jag sovde ofta över hos min mormor i början för att hon inte skulle vara ensam med sorgen som var som störst hemma i den tomma lägenheten. Mormor är stark, hon är så liten men ack vad hon har kämpat bra trots tomrummet som morfar lämnade efter sig. Saknar dig morfar.

Farfar insjuknade och vi fattade ingenting, han var ju inte rökare så lungcancer hade vi inte en tanke på. Men så kom då domen, LUNGCANCER och jag tänkte: "Inte han också!" Farfars sjukdomsförlopp gick mycket snabbare vi hann knappt med. Men vi närmaste var med honom hela vägen in i slutet och höll hans hand, smörjde hans händer, fuktade hans läppar och pratade med honom även när han for in i medvetslösheten. Farfar var djupt troende och när jag tänker på det idag är det konstigt att vi inte en endaste gång läste: "Gud som haver" då. Kanske det beror på att han hade sin tro och var på något sätt trygg i den, men jag vet inte har faktiskt ingen aning om hur det blev så. Sista timmen farfar levde var han helt borta, andningen var bara ett rassel och precis som det står i läroböckerna blev benen marmorerade under den här stunden. Vi var helt förberedda (trodde vi) på vad som komma skulle men när han tog sitt sista andetag skrek vi alla av sorg och smärta. Farfar var borta. Vi fick lämna rummet och personalen bäddade iordning och tände ljus så fick vi komma in igen och ta vårt sista farväl. När alla gick kunde jag inte förmå mig att gå kunde ju inte lämna farfar ensam kvar. Så jag satt ner vet inte om någon fler kom in i rummet utan jag var bara där med farfar ända tills jag kände att han inte längre var kvar, kvar var bara skalet av en person vi älskat så högt. Farfar dog den 1:a december 2007.

Årsdagarna närmar sig med stormsteg och automatiskt dyker dom upp i mitt inre och gör sig väl påminda. För några dagar sedan fick jag morfars favoritlåt i huvudet och spelade den med tårarna rullandes ner på mina kinder. Så dagens blogginlägg tillägnar jag två personer som betytt oerhört mycket för både mig och resten av min familj.

Ha en underbar dag :)

Är trött i hela kroppen idag och känner inte för att göra något alls egentligen. Ska fara iväg till stallet och galoppträna Recke och då kanske jag vaknar till liv igen :)

Har möblerat om i köket, ska bli spännande att se vad gubben mine tycker om resultatet, hehe...

Fick mms av Loella nyss och den stora rundbalen i hagen står inte alls där den stod igår så man kan ju undra vad våra goa hästgubbar sysslat med inatt???

Nä, nu ska jag ta och börja göra mej klar för stallet :D

Ha en toppenafton/kväll :D

... bloggar ju även på Stallbrudarnas blogg och då blir denna tyvärr lidande.

Hur som helst så är det mycket pluggande nu och mörkret gör att man blir trött, grinig och hängig. Barnen har varit sjuka i omgångar och så även vi men det tar sej :) Snön ligger vit på marken och det ljusar ju upp tillvaron mer än vad man tror.

Igår var Jimmy på 30-års fest hos en gammal barndomskamrat och han hade mycket trevligt. Moa sov över hos en väninna i stan och Albin var i hamn. Jag och småtrollen såg lite film och möspös i soffan, riktigt mysigt :)

Idag har jag varit i stallet rätt länge och vi har fixat med lösdriften osv, mer om det går att läsa på bloggen jag länkade till ovan. Måste bara säga att Rekylen är helt underbar han får mej verkligen att slappna av och bara rensa hjärnan en stund, vilket verkligen behövs när man är 4-barns förälder och dessutom pluggar.

Smilla var så söt igår när jag sa att dom skulle få sova på soffan säger hon: "Mamma du är så snäll vet du, du är bäst." Tror jag ska låta dom sova där fler gånger, haha :) Dom är så goa och fina barnen så hjärtat svämmar över ibland :)

Nä, nu ska jag mysa ner mej i sängen och se ett avsnitt Criminal Minds innan jag slocknar.

Sleep tight, dont let the bugs bite :)

Haft en helt otroligt härlig dag ute i stallet med småtrollen och Philip ser snarare piggare ut än tvärtom så du har nog rätt Erika lite frisk luft skadar aldrig :)

Dom är lite för orädda av sej så jag blir jättehispig är så rädd att dom råkar stå ivägen då Recke ska vända sej och han råkar trampa dom helt utan mening. Men jag håller full koll och så småningom lär dom sej ju :D

Mysigt med varm choklad och mackor också :)

Philip har haft feber i två dagar idag är han mycket piggare men våra termometrar är helknasiga så ena stunden visar den 37.7 och nästa sekund 36.9. Grabben verkar pigg och glad och jag funderar på att göra utflykt till stallet men vill ju inte äventyra att lilleman blir sjuk igen... vad ska jag göra??? Någon som vet, någon som vet...