Min novell
En resa i tiden
Plötsligt börjar rummet snurra, snabbare och snabbare. Till en början kan jag urskilja detaljer men inte från det rum jag befinner mej i utan från det som redan varit. Jag kan känna doften av min farmors handkräm som hon alltid smörjde in sina händer i innan hon lade sej för kvällen. Doften av tallbarr får mej att uppleva ett nytt minne.
Ett minne av min gammel mormor där hon går stöd på en gren framför mej efter stigen till affären. Fåglarna kvittrar i träden och hon ser nästan ut som en liten trollgumma där hon vankar med sitt röda hår som sticker fram under hilkan. Jag hör hur ån rinner förbi under våra fötter då vi går över dammen som inte längre finns. Bilden är så tydlig att jag nästan kan känna hur granarnas grenar rör vid mina bara armar.
Snurrandet ökar än en gång i kraft och i nästa minnes bild är jag i Finnforsrövargrottan som vi ofta besökte då jag var liten. Bredvid mej kryper min tremänning Emma och vi skrattar nervöst tänk om det spökar i grottan. Någon av rövarna kanske finns kvar men så ser jag min käre fars ansikte i den bortre grottöppningen som ler mot oss och all rädsla är plötsligt borta. Ser även min mor, bror, mormor och morfar och önskar att jag kunde krama om morfar en sista gång, säga honom hur tacksam jag är för allt han gjort för mej och min familj. Få ge något tillbaka till den man jag en gång såg som den starkaste och tryggaste på denna jord. Samme man som jag senare såg slåss förgäves mot lungcancer för att sedan tyna bort framför våra ögon.
Nu ökar takten igen och jag sitter i min farmors knä, vi är i Junsele jag känner direkt igen baksidan av min farfars systers hus. Dom har en skoaffär och jag älskar att vara nere i den och får ofta hjälpa till att prismärka vilket gör att jag känner mej stor och vuxen trots mina väldigt unga år. Farmor har sitt svarta långa hår uppsatt i en knut bakpå huvudet en slinga har letat sej loss och i det ögonblicket är hon nog en av de vackraste människor jag sett. Min älskade farmor som alltid hade en kram över eller ett uppmuntrande ord till tröst.
Resan fortsätter och jag ser platser som fallit i glömska hör röster från svunna tider och plötsligt slutar snurrandet upp för att byta håll.
Nu åker jag framåt igen. Sitter i bilen med min söta lilla runda farfar som nästan helt tappat sin hörsel så jag får skrika fram mina ord, han skrattar och skämtar för humorn är stor hos honom. Tänker på de sista dagarna han levde då vi satt vid hans sida på lassarettet, farfar som alltid funnits där för oss alla. Vi fanns där för honom till hans sista andetag till dess hans ansikte återtog en ung mans, alla rynkor, alla sorger bara försvann. Enda tecknet på ålderdom var hans gråa hår. Jag ville inte lämna honom ensam kvar utan dröjde mej kvar tills jag kände att han var helt borta. Han fanns inte längre i rummet utan hade lämnat oss kvar. Det är snart 2 år sedan men känns som om det vore igår gör fortfarande för ont känns som om han när som helst ska öppna dörren här och säga "Sätt på kaffepannan." Han hade alltid en godisbit till barnen och var så lycklig då dom fanns i hans närhet och nu är han ett minne blott.
Jag är nu framme i nutid igen och tittar mej omkring i rummet ser hur min hund tittar konstigt på mej men sedan lägger ned huvudet igen. Hör barnens röster från övervåningen och hör hur min sambo spelar en gammal låt av Uriah Heep. Känner hur livet glider tillbaka i mina ådror hur hjärtat kommer i takt igen och jag känner oväntat nog en stor glädje en glädje över alla mina fina minnen en glädje hur mitt liv ser ut idag även om bitar försvunnit har många nya tillkommit. Jag kommer alltid att sakna de personer som funnits men nu för alltid är borta och jag kommer alltid att uppskatta vad dom gav mej och vad framtiden har i sin barm.
Tessan 7/10-09
