tessan72

Imorgon kommer jag och min kära svägerska Nina + 3 sköna brudar till att åka iväg till Barcelona. Kommer att bli jättetrevligt och spännande. Gruvar mig dock mycket till flygresan då jag tyvärr har nalta flygskräck, men det löser sig nog :)

Så ha en himla trevlig vecka, det kommer jag ha i 26 grader & sol ;P

Denna serie är ett absolut MÅSTE för alla serie-älskande nördar som jag. Ska precis börja se säsong 4 och gruvar mig redan tills avsnitten är slut.

Vi får stifta bekantskap med Walter White (Bryan Cranstone) som är 50 bast, kemigeni & drabbad av icke opererbar lungcancer. Då han arbetar som överkvalificerad kemilärare med urdålig lön och försäkringar börjar han koka methamfetamin för att kunna lämna efter sig pengar till familjen + betala alla dyra sjukhusräkningar. Han skaffar sig en kompanjon Jesse Pinkman (Aaron Paul) som är en fd elev till honom. Som ni förstår kommer detta att barka utför eller kanske är det uppför... SE DEN!!!

Äntligen fredag och ikväll blir det att käka på Tatung i goda vänners lag, ska bli mycket trevligt :)

Kort och gott, men trevlig helg folks :)))

I våras fick vi det tuffa tunga beskedet att min mamma har lungcancer, småcellig sådan så den är icke opererbar. När vi var på NUS och läkaren sa orden vi inte ville höra kändes det som om ett stort svart hål höll på att sluka oss levande. Minns att mormor skrek: "NEJ, NEJ, NEJ!" luften tog slut.

Jag brukar vara en positiv och rätt stark person men nu försvann alla positiva tankar och det enda jag kunde tänka var att min mamma kommer att dö och hon är bara 56 år, jag & mina syskon kan inte förlora vår mamma redan. Mormor kan inte förlora sin dotter, Lars sin sambo, mina barn sin mormor och mina mostrar sin syster.

Minns att läkaren sa så här: "Jag har träffat personer som överlevt detta och de som inte gjort det!" För mammas skull försökte vi verkligen vara postivia och optimistiska. Och så började cellgiftsbehandlingarna och det var tufft för mamma, hon förlorade sitt hår, gick ned i vikt och slogs mot illamående och dåliga blodvärden. Men det ska jag säga att det var det verkligen värt för rätt snabbt in på behandlingarna märktes en stor minskning av cancern. Dom kunde med blotta ögat se att förändringen var stor och då är det markant.

Nu finns inga aktiva cancerceller och hon går nu på strålningsbehandling under hela september i förebyggande syfte. Mamma kommer att överleva och det var det ingen som trodde.

Efter denna tragiska resa som blev positiv till sist så har jag inte hunnit hämta mig, tror inte någon av oss har det. Jag är mycket grinigare, mer negativ, ledsen & arg än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Trots att jag egentligen borde stå på bordet och skrika av lycka för att mamma besegrade ju faktiskt sin cancer.

Detta har varit en känslomässig berg och dalbana så det tar väl sin tid att landa och återhämta sig rent psykiskt efter detta. Det är vad vi får kämpa med nu: Att slappna av och tro på att detta är sant, känna optimismen komma tillbaka och släppa oron för att öppna upp för glädjen & resten av livet igen.

Och du mamma: Jag älskar dig, tack för att du fortfarande finns bland oss :)

Rekyl Sund ägs numera av mig själv, min äldsta dotter Moa & hennes pappa Stefan :)

Rekylen har tidigare varit travhäst men har nu fått gå i pension, under sin aktiva tid sprang han in 649.300:- så han var en riktig "guldkalv". Han gjorde något som blev en riktig klassiker som sällan händer i ett lopp: Sista kurvan inför upploppet och Recke ligger sist men vad göra han? Jo han springer förbi hela klungan och vinsten är hans.

Det märks fortfarande att han har massor av spring och krut i kroppen och han är uthållig som få. Att få sträcka ut och springa bara älskar han då petar öronen framåt och han håller huvudet högt. I början var han svår att få att skritta på hemväg då han bara ville springa, helst väldans fort. Minns när Loella lånade honom för en körtur och lät honom springa. Efteråt säger hon till mig: "Alltså det gick snabbt, riktigt snabbt, så snabbt att jag blev rädd!" Kan säga att då jag låtit honom löpa har det varit skräckblandadförtjusning (älskarattskrivaihoplångaord). Red en gång efter rakbanan och lät honom bestämma takten och så snabbt har jag nog aldrig travat ridandes någonsin.

Nu går det jättebra att lunka på i härlig takt och att skritta på långa tyglar går fint men skritten är i maxat tempo... vadå, han är ju ingen snigel :)

Finns så mycket jag skulle kunna berätta om vår goding, men då blir detta till en lååång bok. Så har ni frågor om honom är det bara att fråga på här så svarar jag efter bästa förmåga :)

Ha nu en riktigt bra dag :)))

Denna film handlar om Annie (Kristen Wiig) och hennes väninna Lillian (Maya Rudolph) som ska gifta sig. Annie har skilt sig och hennes lilla bageri har gått i konkurs så det är med blandade känslor hon tar emot beskedet om att bästisten ska gifta sig.

Blev tipsad om denna film av herr Fredrik Persson som tyckte den var hysteriskt roligt trots att det är en "tjejfilm" och han hade rätt. Både jag och min sambo höll på att garva ihjäl oss åt den helt otroligt brutala humorn. Klart sevärd för både man & kvinna. Tack för tipset Fredde :)

Betyg: ++++

En resa i tiden

Plötsligt börjar rummet snurra, snabbare och snabbare. Till en början kan jag urskilja detaljer men inte från det rum jag befinner mej i utan från det som redan varit. Jag kan känna doften av min farmors handkräm som hon alltid smörjde in sina händer i innan hon lade sej för kvällen. Doften av tallbarr får mej att uppleva ett nytt minne.

Ett minne av min gammel mormor där hon går stödd på en gren framför mej efter stigen till affären. Fåglarna kvittrar i träden och hon ser nästan ut som en liten trollgumma där hon vankar med sitt röda hår som sticker fram under hilkan. Jag hör hur ån rinner förbi under våra fötter då vi går över dammen som inte längre finns. Bilden är så tydlig att jag nästan kan känna hur granarnas grenar rör vid mina bara armar.

Snurrandet ökar än en gång i kraft och i nästa minnes bild är jag i Finnforsrövargrottan som vi ofta besökte då jag var liten. Bredvid mej kryper min tremänning Emma och vi skrattar nervöst tänk om det spökar i grottan. Någon av rövarna kanske finns kvar men så ser jag min käre fars ansikte i den bortre grottöppningen som ler mot oss och all rädsla är plötsligt borta. Ser även min mor, bror, mormor och morfar och önskar att jag kunde krama om morfar en sista gång, säga honom hur tacksam jag är för allt han gjort för mej och min familj. Få ge något tillbaka till den man jag en gång såg som den starkaste och tryggaste på denna jord. Samme man som jag senare såg slåss förgäves mot lungcancer för att sedan tyna bort framför våra ögon.

Nu ökar takten igen och jag sitter i min farmors knä, vi är i Junsele jag känner direkt igen baksidan av min farfars systers hus. Dom har en skoaffär och jag älskar att vara nere i den och får ofta hjälpa till att prismärka vilket gör att jag känner mej stor och vuxen trots mina väldigt unga år. Farmor har sitt svarta långa hår uppsatt i en knut bakpå huvudet en slinga har letat sej loss och i det ögonblicket är hon nog en av de vackraste människor jag sett. Min älskade farmor som alltid hade en kram över eller ett uppmuntrande ord till tröst.

Resan fortsätter och jag ser platser som fallit i glömska hör röster från svunna tider och plötsligt slutar snurrandet upp för att byta håll.

Nu åker jag framåt igen. Sitter i bilen med min söta lilla runda farfar som nästan helt tappat sin hörsel så jag får skrika fram mina ord, han skrattar och skämtar för humorn är stor hos honom. Tänker på de sista dagarna han levde då vi satt vid hans sida på lassarettet, farfar som alltid funnits där för oss alla. Vi fanns där för honom till hans sista andetag till dess hans ansikte återtog en ung mans, alla rynkor, alla sorger bara försvann. Enda tecknet på ålderdom var hans gråa hår. Jag ville inte lämna honom ensam kvar utan dröjde mej kvar tills jag kände att han var helt borta. Han fanns inte längre i rummet utan hade lämnat oss kvar. Det är snart 2 år sedan men känns som om det vore igår gör fortfarande för ont känns som om han när som helst ska öppna dörren här och säga "Sätt på kaffepannan." Han hade alltid en godisbit till barnen och var så lycklig då dom fanns i hans närhet och nu är han ett minne blott.

Jag är nu framme i nutid igen och tittar mej omkring i rummet ser hur min hund tittar konstigt på mej men sedan lägger ned huvudet igen. Hör barnens röster från övervåningen och hör hur min sambo spelar en gammal låt av Uriah Heep. Känner hur livet glider tillbaka i mina ådror hur hjärtat kommer i takt igen och jag känner oväntat nog en stor glädje en glädje över alla mina fina minnen en glädje hur mitt liv ser ut idag även om bitar försvunnit har många nya tillkommit. Jag kommer alltid att sakna de personer som funnits men nu för alltid är borta och jag kommer alltid att uppskatta vad dom gav mej och vad framtiden har i sin barm.

 

Tessan 7/10-09

Hade ju som lovat att publicera denna igen så håll tillgodo :)

En liten pojke med en sjukdom som gör att han inte kan känna fysisk smärta blir kidnappad av en psykotisk mördare. Efter 5 år i fångenskap i en nedlagd köttförpackningsfabrik är han fortfarande i mördarens händer i en byhåla långt ute i ödemarken. En föräldralös 17-årig flicka flyttar från Chicago till sin farbror som bor i byn och vid en joggingtur upptäcker hon pojken i ett fönster till fabriken.

Hade höga förväntningar då filmen hade 7 i betyg på imdb och handlingen verkade helt ok. Men nej, detta är en B-rulle som verkligen suger känns som om det är ett enda stort hopplock från andra filmer i samma genre. Två kända skådisar möter vi: Michael Biehn & John Savage men ingen av dom kunde hålla filmen ovanför bottenträsket.

Betyg: -

Rekylen & jag. Foto: Moa Strömberg

För snart ett år sedan möttes vi för första gången och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet för oss båda. For och tittade på honom för att Loella så gärna ville det men hade inte tänkt "bli med häst". Då man har fyra barn varav två är rätt små + att jag pluggar trodde jag mig inte ha tid eller råd att ha häst. Men som jag skrev så blev det LOVE direkt och jag bestämde mig nästan på stående fot om att vi skulle ta honom var bara tvungen att övertala min käre sambo först. Och jag körde tjata nöta ut metoden och lyckades till sist och gissa min glädje :)

Några veckor senare kom transporten in på Hällagården & jag kan lova att fjärilarna fladdrade omkring i magen och tankarna snurrade i spinn: "Vad har jag gjort? Kommer jag klara detta?" Sen kom go gubben ut och alla sådana tankar försvann i ett nafs lyckan var gjord :)

I början var vi ute och gick promenader Rekylen och jag så vi lärde känna varandra rätt bra från marken. Då jag blivit lite feg på äldre dagar skulle Loella provrida honom och genade över en lägda. Dom skulle hoppa över ett dike för att komma ut på vägen men Recke hade inte riktigt förstått att man då måst lyfta på frambenen lite utan han snubblade och Loella flög av. Han började lugnt gå efter vägen och när han upptäckte att han var lös travade han iväg.

2 gånger korsade han E4:an och jag trodde min lycka var över och att det skulle sluta med en död häst. Men så var inte fallet utan han stod snällt vid en hage bredvid en tant som proppade honom full med morötter då vi till sist fann älsklingen :) Rundan han sprang kallas numera för "Rekylen rundan", han var inte ens svettig... Men det var vi...

Moa min äldsta dotter började följa med till stallet och idag rider hon riktigt bra och allt har hon lärt sig på den något oskolade Recke. Är underbart att dela ett stort intresse med ett av sina barn :)



Vi började även få med oss Stefan (Moas pappa) till stallet och nu är han helfrälst och kan mer om tex sadlar än vad jag gör. Han läser på och frågar de kunniga och suger åt sig all information han kan. Har lärt honom köra och nu håller han på att lära sig rida, tuffingen.



Rekylen har kommit till oss för att stanna & jag kan hålla mitt löfte till honom: "Du & jag Recke tills döden skiljer oss åt!"