Kära mor
I våras fick vi det tuffa tunga beskedet att min mamma har lungcancer, småcellig sådan så den är icke opererbar. När vi var på NUS och läkaren sa orden vi inte ville höra kändes det som om ett stort svart hål höll på att sluka oss levande. Minns att mormor skrek: "NEJ, NEJ, NEJ!" luften tog slut.
Jag brukar vara en positiv och rätt stark person men nu försvann alla positiva tankar och det enda jag kunde tänka var att min mamma kommer att dö och hon är bara 56 år, jag & mina syskon kan inte förlora vår mamma redan. Mormor kan inte förlora sin dotter, Lars sin sambo, mina barn sin mormor och mina mostrar sin syster.
Minns att läkaren sa så här: "Jag har träffat personer som överlevt detta och de som inte gjort det!" För mammas skull försökte vi verkligen vara postivia och optimistiska. Och så började cellgiftsbehandlingarna och det var tufft för mamma, hon förlorade sitt hår, gick ned i vikt och slogs mot illamående och dåliga blodvärden. Men det ska jag säga att det var det verkligen värt för rätt snabbt in på behandlingarna märktes en stor minskning av cancern. Dom kunde med blotta ögat se att förändringen var stor och då är det markant.
Nu finns inga aktiva cancerceller och hon går nu på strålningsbehandling under hela september i förebyggande syfte. Mamma kommer att överleva och det var det ingen som trodde.
Efter denna tragiska resa som blev positiv till sist så har jag inte hunnit hämta mig, tror inte någon av oss har det. Jag är mycket grinigare, mer negativ, ledsen & arg än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Trots att jag egentligen borde stå på bordet och skrika av lycka för att mamma besegrade ju faktiskt sin cancer.
Detta har varit en känslomässig berg och dalbana så det tar väl sin tid att landa och återhämta sig rent psykiskt efter detta. Det är vad vi får kämpa med nu: Att slappna av och tro på att detta är sant, känna optimismen komma tillbaka och släppa oron för att öppna upp för glädjen & resten av livet igen.
Och du mamma: Jag älskar dig, tack för att du fortfarande finns bland oss :)
Jag brukar vara en positiv och rätt stark person men nu försvann alla positiva tankar och det enda jag kunde tänka var att min mamma kommer att dö och hon är bara 56 år, jag & mina syskon kan inte förlora vår mamma redan. Mormor kan inte förlora sin dotter, Lars sin sambo, mina barn sin mormor och mina mostrar sin syster.
Minns att läkaren sa så här: "Jag har träffat personer som överlevt detta och de som inte gjort det!" För mammas skull försökte vi verkligen vara postivia och optimistiska. Och så började cellgiftsbehandlingarna och det var tufft för mamma, hon förlorade sitt hår, gick ned i vikt och slogs mot illamående och dåliga blodvärden. Men det ska jag säga att det var det verkligen värt för rätt snabbt in på behandlingarna märktes en stor minskning av cancern. Dom kunde med blotta ögat se att förändringen var stor och då är det markant.
Nu finns inga aktiva cancerceller och hon går nu på strålningsbehandling under hela september i förebyggande syfte. Mamma kommer att överleva och det var det ingen som trodde.
Efter denna tragiska resa som blev positiv till sist så har jag inte hunnit hämta mig, tror inte någon av oss har det. Jag är mycket grinigare, mer negativ, ledsen & arg än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Trots att jag egentligen borde stå på bordet och skrika av lycka för att mamma besegrade ju faktiskt sin cancer.
Detta har varit en känslomässig berg och dalbana så det tar väl sin tid att landa och återhämta sig rent psykiskt efter detta. Det är vad vi får kämpa med nu: Att slappna av och tro på att detta är sant, känna optimismen komma tillbaka och släppa oron för att öppna upp för glädjen & resten av livet igen.
Och du mamma: Jag älskar dig, tack för att du fortfarande finns bland oss :)
