Solen skiner...
... och sommaren verkar ha kommit för att stanna. Försöker göra sådant jag tycker om och försöker verkligen komma på banan igen men det känns oerhört jobbigt ibland. Vissa dagar går bättre och vissa går sämre. De dåliga dagarna skulle jag helst tillbringa i ett mörkt rum med täcket över huvudet, måste dock ta mig igenom detta för barnens skull och för min sambos skull.
En krypande rädsla har slagit bo i mitt inre... en rädsla för de monster som tog mammas liv nämligen cancern. Mammas biologiska pappa och biologiska farfar dog i unga också i just denna hemska sjukdom. Står jag på tur? Isåfall kommer jag inte att bli 60 år ens och slutet blir oerhört plågsamt för både mig och mina närmaste. Är detta något även mina barn kommer att ärva? Vet att man inte ska tänka så här men hur ska man kunna undvika det när man ser fakta framför sig? 
