tessan72

I fredags var det då dags för begravning igen, denna släkt har verkligen fått ta storsmällarna på en och samma gång. Samma kyrka, samma präst och de sörjande var även de samma som på mammas begravning. Hur mycket ska man orka?

Idag är det morsdag och smärtan har varit enorm. Hela veckan har varit jobbig då det i varje reklamavbrott på TV:n varit om morsdag hit och morsdag dit. Känner ilskan bubbla, känns så orättvist att andra kan fira sina mammor men min ligger 5 meter under jorden. Känner ilska över döden och att den är så fruktansvärt skoningslös. Vissa människor lever till de är 97 år och ligger som kollin och behöver hjälp med allt, oroliga, rädda och så sköra. Vilket liv va? Andra dör unga i förtid... varför finns det ingen rättvis fördelning?

Vi var i alla fall till graven och där planterade jag smultronplantor i en större grå kruka, mamma älskade smultron och grått var hennes absoluta favoritfärg. Fy fan vad jag gråtit, det är så orättvist mamma ville ju få en sommar till och nu är sommaren här men inte hon.


Mamma, mormor, jag & Albin för en herrans massa år sedan.

Grattis på morsdag kära mor, du är så saknad.