tessan72

En dam tittar ut från sitt fönster,
på barnen som leker i parken.
Ett leende sprids på hennes läppar,
som endast en minne kan locka fram.

En dam tittar ut från sitt fönster,
på paret som sitter på bänken.
Sakta sätter hon sig ned,
en tår rinner nerför hennes kind.

Ännu en dag i ålderdomen har åter gått.

... blir bara större och större. Vill ringa till mamma och höra hennes röst, vill prata om separationen och alla tankar som snurrar.

Vill se henne, krama henne och känna hennes närvaro. Kan inte acceptera att hon är borta är för svårt. Är så fruktansvärt tungt just nu...

Om mamma varit 80 år och somnat in av ålderdom så hade det kanske känts lite lättare att acceptera. Nu hade hon minst 20 år kvar att leva, 56 år är ingen ålder att lämna in på. Barnen saknar sin mormor gör så ont att se.

Sen har man ju ständiga tankar om döden, kommer jag att dö lika ung? Kommer mina barn att se mig plågas ihjäl av cancer också? Känns som att statistiken i släkten tyvärr talar för det... och jag kan inte sluta tänka även om jag vet att man ska leva i nuet (försöker) och inte i framtiden.

En sak har jag då lärt mig av allt detta och det är att livet är för kort, ibland alldeles för kort så man ska inte skjuta på saker till morgondagen utan göra det man vill göra NU, imorgon kan vara försent.