tessan72

... säga att det känns skönt att skriva av sig saker ibland, man lättar liksom på ryggsäcken då tankarna blir till ord.

Inlägget jag skrev igår var ett sådant för idag känns allting ljusare, lättare och på något underligt vis så ser jag på saken ur ett annat perspektiv. Kanske för alla fina telefonsamtal, PM, och kramar... tack för omtanken :)

Ha en bra dag folks :)

... är bara förnamnet och alltid stöter man på personer som utnyttjar att man är blond och blåögd för att sedan i princip trampa på en när man ligger där och blöder från ett bruset hjärta...

Känns så i alla fall men jag kanske överreagerar och kanske ser och hör det jag vill höra och inte ser vad som verkligen är... vad vet jag är ju bara korkad, för korkad ibland känns det som.

När en person säger om och om igen att känslor finns, att allt kommer lösa sig och att det är precis samma känslor från båda håll, ja då vill man ju tro på en framtid... man vill ju tro på personen man tycker så mycket om. Sen rycks mattan bort under fötterna och fallet blir stenhårt... känns som om jag brutit varje känselnerv i kroppen och vill bara lägga mig ner och självdö (så illa är det ju inte men ni hajar).

Jag ville tro, hjärtat ville tro men hjärnan hade ju signalerat om att det nog inte var på riktigt.. Känner igen hela situationen från förr, många år sedan och funderar på varför jag inte lärde mig läxan den gången? Varför upprepa tidigare misstag?

Men som Thorsten Flinck sjöng i fjol: "Jag reser mig igen!"

Ha en underbar dag folks :)

... är slagen endast ugglan är vaken *zzz* Förstår inte varför det ska vara så förbaskat svårt att sova? Tankarna kommer som ett brev på posten och maler omkring i maskineriet tills det känns som om allt bara rostar sönder i en endaste stor skrothög.

 

Samtidigt finns en spirande känsla av glädje, lycka och ja kanske en gnutta kärlek. Tyvärr gör ju inte heller den känslan det lättare att somna för då pirrar det ju i hela kroppen och några fjärilar fladdrar förbrilt med sina sköra vingar i djupet av mitt bröst.

 

Det är ju nu på natten som man liksom har tid att fundera, huset är tyst till och med katten snarkar vid fotändan av min säng. Mörkret sveper liksom in en i en slöja av tillfällig vishet, eller var den bestående? Gud vad jag svamlar... har ingen aning om vart jag vill komma med allt detta men låt så vara polletten trillar kanske ned imorgon (natt, ja läs natt för det är ju då jag tänker)...

 

Sov gott folks och ha en alldeles underbar alla hjärtans dag :)

... gräva i sitt inre är nog på både gott och ont. Man måste väl acceptera för att läka och för att acceptera ja då måste man ju gå igenom allt skräp och köra en ordentlig djupanalys på hårddisken.

Som en klok vän sa (vi kan kalla henne Watson): "Om man tänker en sjö med massor av slagg på botten som rörs upp, ja då tar det ju en stund innan det klarnar upp igen!"

Nog slammar det igen.... sikten är alldeles blaskig och klarheten känns riktigt långt borta.

Allt detta grävande började med en bok: "Hemligheten"... och jag har inte ens läst klart den än, hur ska detta sluta?