Traumans...
... tid är förhoppningsvis förbi.
Våren 2011 fick mamma beskedet om lungcancern, hon kämpade tappert och resten av året var en ständig känslomässig berg och dalbana. Vi trodde alla att hon skulle övervinna monstret men tyvärr somnade hon in den 19:e april 2012 endast 56 år gammal i ett rum fyllt av kärlek. Två dagar tidigare somnade mammas moster in så vi var på två begravningar på två veckor, samma kyrka, samma präst och samma sörjande.
Man trodde ju att eländet skulle sluta där men icket... vår hund blev sjuk och fick somna in, veckan efter blir ena katten påkörd utanför huset och bara några veckor senare dör en väninna i en bilolycka. Tog eländet slut där??? Nej självklart inte... separation stod ju på tapeten också... även detta är ju ett livstrauma i sig. Konstigt om man tappar fotfästet en stund, eller en låååång stund.
Tror ingen som inte själv gått igenom ett sådant år fattar vad det innebär eller hur fruktansvärt ont det tar... det tar tid att slicka sina sår speciellt de djupa. Hur mycket man än kan vilja försöka förstå så nä det går inte. Hoppas att ni som aldrig gått i dessa skor någonsin behöver göra det heller för dom är fruktansvärt tunga att gå i.
Har försökt hålla ljuset uppe, näsan över vattenytan men gudars vad svårt det varit ibland. För sådär en två veckor sedan nådde jag "rock bottom" och då tog jag mig knappt upp ur sängen. Ville ingenting... orkade ingenting... var bara apatisk i min egen lilla bubbla. Tankarna ekade tomt, var som om jag bara var ett skal av mitt vanliga jag tills jag bestämde mig för att nä, jag måste för mina barns skull ta mig upp ur detta hål.
Är inte uppe ännu men har kommit en bit och bara insikten och att erkänna för sig själv: "Jag mår dåligt" gör ju att man kommit en bit på väg i alla fall.
Går du igenom svårigheter släpp tjurskallen att klara sig själv (jag är på tok för tjurig för att söka hjälp, dumt nog), tar betydligt längre tid och vägen är både gropig och ständigt uppför.. tar tid innan man är på toppen av berget igen.
Tack ni runt omkring mig som orkat/orkar stå ut med att lyssna då jag behöver prata, ni vet vilka ni är :) Love Ya :D
Våren 2011 fick mamma beskedet om lungcancern, hon kämpade tappert och resten av året var en ständig känslomässig berg och dalbana. Vi trodde alla att hon skulle övervinna monstret men tyvärr somnade hon in den 19:e april 2012 endast 56 år gammal i ett rum fyllt av kärlek. Två dagar tidigare somnade mammas moster in så vi var på två begravningar på två veckor, samma kyrka, samma präst och samma sörjande.
Man trodde ju att eländet skulle sluta där men icket... vår hund blev sjuk och fick somna in, veckan efter blir ena katten påkörd utanför huset och bara några veckor senare dör en väninna i en bilolycka. Tog eländet slut där??? Nej självklart inte... separation stod ju på tapeten också... även detta är ju ett livstrauma i sig. Konstigt om man tappar fotfästet en stund, eller en låååång stund.
Tror ingen som inte själv gått igenom ett sådant år fattar vad det innebär eller hur fruktansvärt ont det tar... det tar tid att slicka sina sår speciellt de djupa. Hur mycket man än kan vilja försöka förstå så nä det går inte. Hoppas att ni som aldrig gått i dessa skor någonsin behöver göra det heller för dom är fruktansvärt tunga att gå i.
Har försökt hålla ljuset uppe, näsan över vattenytan men gudars vad svårt det varit ibland. För sådär en två veckor sedan nådde jag "rock bottom" och då tog jag mig knappt upp ur sängen. Ville ingenting... orkade ingenting... var bara apatisk i min egen lilla bubbla. Tankarna ekade tomt, var som om jag bara var ett skal av mitt vanliga jag tills jag bestämde mig för att nä, jag måste för mina barns skull ta mig upp ur detta hål.
Är inte uppe ännu men har kommit en bit och bara insikten och att erkänna för sig själv: "Jag mår dåligt" gör ju att man kommit en bit på väg i alla fall.
Går du igenom svårigheter släpp tjurskallen att klara sig själv (jag är på tok för tjurig för att söka hjälp, dumt nog), tar betydligt längre tid och vägen är både gropig och ständigt uppför.. tar tid innan man är på toppen av berget igen.
Tack ni runt omkring mig som orkat/orkar stå ut med att lyssna då jag behöver prata, ni vet vilka ni är :) Love Ya :D
