tessan72

Tränar lite typ NH med Rekylen och första steget var att få honom att stå stilla på gården då jag gick bak och hämtade vagnen och selade fast den, så att det enkelt går att sela på honom själv utan att behöva dra in hela vagnen i stallet. Det fungerar jättebra och metoden jag använde mig av var tålamod. Tog han ett steg framåt så flyttade jag tillbaka honom till ursprungspositionen VARJE gång utan undantag och jag har absolut inte varit arg eller höjt rösten åt honom utan bara lugnt flyttat tillbaka honom. Det gav effekt riktigt snabbt och underlättar en hel del att han kan.

En annan sak jag velat få honom att göra är att komma till mig då jag ropar när han är ute i hagen. Han har bara gått fram till ett träd som är mitt i hagen och stått där och väntat, men för ca 3 veckor sedan hände det: Han kom hela vägen :) Nu gör han det varje gång, är så glad :)

Har dessutom försökt få honom att gå in i stallet då jag selat av vagnen eller hoppat av då jag ridit utan att behöva hålla i honom (vet att detta inte är något som han nödvändigtsvis måste kunna, men rätt kul om han kan), jag har lockat och han har gått ett eller två steg framåt och sen stannat upp och tittat på mig som om jag har haft en skruv lös. Plötsligt igår lyckades detta (hoppas det inte bara var en engångsföretelse) han följer mig in, vänder upp efter mig på stallgången och ställer sig på sin gamla vanliga plats i stallet, det gjorde min dag igår :))) Älskar att trixa och träna in småsaker speciellt när man får se resultat :)


Längtar efter sommaren :)



Bild från förra vintern och visst finns det en hög mysfaktor med vintern också :)

Ha en toppendag alla :)

Det kan jag tala om, han bor i en box på Hällagården och hans namn är Rekyl Sund. Och ibland är han verkligen en fjant, haha :) I kväll när vi var ute och körde hade dom satt upp vägpinnar efter en väg utan lysen, då vi har pannlampor på så lös dom här pinnarna i mörkret och Rekylen gjorde en helomvändning och blev mycket uppjagad.

Jag hoppade ur vagnen och försökte lugna honom men he gick inte alls vägen så vi körde en annan väg istället. Imorgon blir det en promenad så han får gå fram och bekanta sig med dessa otyg så det inte blir några problem nästa gång vi ska passera i mörkret :)


Fjant ;P

Rekyl Sund ägs numera av mig själv, min äldsta dotter Moa & hennes pappa Stefan :)

Rekylen har tidigare varit travhäst men har nu fått gå i pension, under sin aktiva tid sprang han in 649.300:- så han var en riktig "guldkalv". Han gjorde något som blev en riktig klassiker som sällan händer i ett lopp: Sista kurvan inför upploppet och Recke ligger sist men vad göra han? Jo han springer förbi hela klungan och vinsten är hans.

Det märks fortfarande att han har massor av spring och krut i kroppen och han är uthållig som få. Att få sträcka ut och springa bara älskar han då petar öronen framåt och han håller huvudet högt. I början var han svår att få att skritta på hemväg då han bara ville springa, helst väldans fort. Minns när Loella lånade honom för en körtur och lät honom springa. Efteråt säger hon till mig: "Alltså det gick snabbt, riktigt snabbt, så snabbt att jag blev rädd!" Kan säga att då jag låtit honom löpa har det varit skräckblandadförtjusning (älskarattskrivaihoplångaord). Red en gång efter rakbanan och lät honom bestämma takten och så snabbt har jag nog aldrig travat ridandes någonsin.

Nu går det jättebra att lunka på i härlig takt och att skritta på långa tyglar går fint men skritten är i maxat tempo... vadå, han är ju ingen snigel :)

Finns så mycket jag skulle kunna berätta om vår goding, men då blir detta till en lååång bok. Så har ni frågor om honom är det bara att fråga på här så svarar jag efter bästa förmåga :)

Ha nu en riktigt bra dag :)))

Rekylen & jag. Foto: Moa Strömberg

För snart ett år sedan möttes vi för första gången och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet för oss båda. For och tittade på honom för att Loella så gärna ville det men hade inte tänkt "bli med häst". Då man har fyra barn varav två är rätt små + att jag pluggar trodde jag mig inte ha tid eller råd att ha häst. Men som jag skrev så blev det LOVE direkt och jag bestämde mig nästan på stående fot om att vi skulle ta honom var bara tvungen att övertala min käre sambo först. Och jag körde tjata nöta ut metoden och lyckades till sist och gissa min glädje :)

Några veckor senare kom transporten in på Hällagården & jag kan lova att fjärilarna fladdrade omkring i magen och tankarna snurrade i spinn: "Vad har jag gjort? Kommer jag klara detta?" Sen kom go gubben ut och alla sådana tankar försvann i ett nafs lyckan var gjord :)

I början var vi ute och gick promenader Rekylen och jag så vi lärde känna varandra rätt bra från marken. Då jag blivit lite feg på äldre dagar skulle Loella provrida honom och genade över en lägda. Dom skulle hoppa över ett dike för att komma ut på vägen men Recke hade inte riktigt förstått att man då måst lyfta på frambenen lite utan han snubblade och Loella flög av. Han började lugnt gå efter vägen och när han upptäckte att han var lös travade han iväg.

2 gånger korsade han E4:an och jag trodde min lycka var över och att det skulle sluta med en död häst. Men så var inte fallet utan han stod snällt vid en hage bredvid en tant som proppade honom full med morötter då vi till sist fann älsklingen :) Rundan han sprang kallas numera för "Rekylen rundan", han var inte ens svettig... Men det var vi...

Moa min äldsta dotter började följa med till stallet och idag rider hon riktigt bra och allt har hon lärt sig på den något oskolade Recke. Är underbart att dela ett stort intresse med ett av sina barn :)



Vi började även få med oss Stefan (Moas pappa) till stallet och nu är han helfrälst och kan mer om tex sadlar än vad jag gör. Han läser på och frågar de kunniga och suger åt sig all information han kan. Har lärt honom köra och nu håller han på att lära sig rida, tuffingen.



Rekylen har kommit till oss för att stanna & jag kan hålla mitt löfte till honom: "Du & jag Recke tills döden skiljer oss åt!"