tessan72

I fredags var det då dags för begravning igen, denna släkt har verkligen fått ta storsmällarna på en och samma gång. Samma kyrka, samma präst och de sörjande var även de samma som på mammas begravning. Hur mycket ska man orka?

Idag är det morsdag och smärtan har varit enorm. Hela veckan har varit jobbig då det i varje reklamavbrott på TV:n varit om morsdag hit och morsdag dit. Känner ilskan bubbla, känns så orättvist att andra kan fira sina mammor men min ligger 5 meter under jorden. Känner ilska över döden och att den är så fruktansvärt skoningslös. Vissa människor lever till de är 97 år och ligger som kollin och behöver hjälp med allt, oroliga, rädda och så sköra. Vilket liv va? Andra dör unga i förtid... varför finns det ingen rättvis fördelning?

Vi var i alla fall till graven och där planterade jag smultronplantor i en större grå kruka, mamma älskade smultron och grått var hennes absoluta favoritfärg. Fy fan vad jag gråtit, det är så orättvist mamma ville ju få en sommar till och nu är sommaren här men inte hon.


Mamma, mormor, jag & Albin för en herrans massa år sedan.

Grattis på morsdag kära mor, du är så saknad.

Var riktigt jobbigt att fara på bisättningen igår, hade en stor klump i magen och hade nästan tänkt ringa min läkare för att be om lugnande inför allt detta. Men jag bet ihop och vi hade med oss alla fyra barnen. De små hade målat teckningar till mormor och även letat fram en nallebjörn som de ville skicka med i kistan.

Även om det var svårt så var det en vacker stund, barnen la sina teckningar på mormors täcke i kistan, nallebjörnen fick dela hennes kudde och de tog det helt naturligt. Hade ju förvarnat om att mormor var blek och kall och att det bara var hennes skal som låg där  i kistan.

Albin & Moa hade det jobbigt men dom förstår ju också mer vad det innebär att mormor är borta och att hon för alltid kommer att vara saknad.

Kändes jobbigt att veta att detta var absolut sista gången vi fick se kära lilla mor, detta var ett stort farväl och det känns tungt... orättvist, bortkastat och fruktansvärt overkligt. Mamma hade ju många år framför sig hon var ju bara 56 år. Cancer är verkligen en hemskt monster :(

Känns jobbigt och overkligt men är glad att vi kommit fram till ett beslut angående om de mindre  barnen ska följa med eller ej. Dom kommer att närvara och får själva välja om de vill vara i rummet med mormor eller ej.

Känns som om jag bara bloggar om negativa saker just nu och det lär väl vara så ett bra tag framöver för just nu är jag ett enda stort öppet sår som blöder och det gör så fruktansvärt ont.

Vaknar på natten och bara skriker ut smärtan, tårarna forsar och jag känner mig så liten utan min mamma. Hon har ju alltid funnits här och varit tryggheten i mitt och mina syskons liv. Hon har funnits vid min mormors sida sedan mormor bara var 18 år och nu finns hon inte kvar bland oss längre. Gör så ont, går inte beskriva smärtan med ord.

Mamma ringde mig för exakt 3 veckor sedan, det var hennes sista samtal till mig. Vi hade precis parkerat på parkeringen utanför NUS då hon ringde och ville veta när vi var framme. Mamma ringer aldrig mer :(

På Valborgs var vi till Kroksjön och det är första gången vi varit dit som inte mamma stått på altan där och väntat in oss, allt gör så ont. Såg på TV igår när några barn badade och direkt tänkte jag på att i sommar kommer inte barnen att sitta på bryggan i Kroksjön med mormor och sparka med fötterna i vattnet så det stänker ända in på land. Deras glada skratt som ekade över hela sjön. Känns som smärtan bara blir värre och värre, hur ska vi lära oss att leva utan mamma vid vår sida?



Saknar dig så mamma.