Plugghästen igång igen...
Vid dödens väntrum hm... eller egentligen är det "Tecken på att döden närmar" sig vi har muntligt förhör om imorgon. Trots att ämnet skrämmer mig lite är det ändå väldigt intressant att läsa om. Fast frågan man egentligen vill ha svar på är ju: "Vad händer efter döden?" Vart tar vi vägen? Blir vi bara till stoft och allt var slut? Vad var då meningen med livet? Meningen med livet för mig är att njuta av nuet, njuta av våra nära och kära men ändå vill jag gärna att det inte bara ska sluta i en kista 5 meter under jord. Reinkarnation låter intressant då får vi återkomma till livet mellan varven och när vi inte är det befinner vi oss i ett slags Nirvana och susar omkring... låter ju himla härligt :) Finns Gud, kommer man ju automatiskt att tänka på och jag vet inte vad jag ska tro... är det ca 90% av jordens befolkning som är troende av något slag? Jag är deltroende, kan man vara det? Plockar dom bästa bitarna ur allt och slår ihop det så det känns bra inom mig själv. Men vad jag skarpt tror på det är faktiskt: "Man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv." Om man inte lever efter den regeln blir man förr eller senare straffad och förhoppningsvis då innan man hamnar i den där kistan.
När vi nu läser om detta ämne far tankarna iväg till morfar och farfar. Morfar var sjuk länge i lungcancer minns fortfarande när mamma ringde och berättade att han fått den diagnosen. Golvet öppnade sig kändes det som och rummet började snurra. Lungcancer är ju tyvärr ofta en dödsdom och det var det enda jag i början kunde tänka på. Sedan fick han operera bort den lunga som var drabbad och vi återfick vårt hopp, jaaa tänkte jag vi får behålla morfar några år till. Morfars återhämtning gick jättelångsamt, han kunde inte sova i sin säng för när han låg kunde han inte andas så han sov i en fåtölj upprätt och läkarna påstod att det hela var psykiskt pga att han opererat bort ena lungan. Morfar sa hela tiden att något inte stämde och efter ett år i denna mardröm blev han inlagd på lassarettet och prover, röntgen osv gjordes. Innan dom fått svar proppsade läkarna på att det var psykiskt igen och hade faktiskt tänkt placera honom på psyk. Jag tror att hela familjen var vansinnigt arga på dessa läkare utom jag som grep tag i halmstrået som gav hopp om att han skulle få leva kvar med oss. Röntgensvaren kom och det blev dystra besked, där lungan tidigare suttit hade en knytnävsstor tumör vuxit sig stark. Fanns inget att göra bara smärtlindring och lugnande att tillgå. Smärtorna var stora och vi var oftast där hela den närmsta familjen, vi bad Gud som haver, flera gånger varje dag och höll hans hand. Så på morgonen den 26:e november 2001 tog han sitt sista andetag endast mormor var närvarande. Vi for dit allihopa och tog ett sista farväl av vår kära morfar/pappa/make och hade en fin stund tillsammans i ett fruktansvärt jobbigt ögonblick. Tillsammans var vi starka och jag sovde ofta över hos min mormor i början för att hon inte skulle vara ensam med sorgen som var som störst hemma i den tomma lägenheten. Mormor är stark, hon är så liten men ack vad hon har kämpat bra trots tomrummet som morfar lämnade efter sig. Saknar dig morfar.
Farfar insjuknade och vi fattade ingenting, han var ju inte rökare så lungcancer hade vi inte en tanke på. Men så kom då domen, LUNGCANCER och jag tänkte: "Inte han också!" Farfars sjukdomsförlopp gick mycket snabbare vi hann knappt med. Men vi närmaste var med honom hela vägen in i slutet och höll hans hand, smörjde hans händer, fuktade hans läppar och pratade med honom även när han for in i medvetslösheten. Farfar var djupt troende och när jag tänker på det idag är det konstigt att vi inte en endaste gång läste: "Gud som haver" då. Kanske det beror på att han hade sin tro och var på något sätt trygg i den, men jag vet inte har faktiskt ingen aning om hur det blev så. Sista timmen farfar levde var han helt borta, andningen var bara ett rassel och precis som det står i läroböckerna blev benen marmorerade under den här stunden. Vi var helt förberedda (trodde vi) på vad som komma skulle men när han tog sitt sista andetag skrek vi alla av sorg och smärta. Farfar var borta. Vi fick lämna rummet och personalen bäddade iordning och tände ljus så fick vi komma in igen och ta vårt sista farväl. När alla gick kunde jag inte förmå mig att gå kunde ju inte lämna farfar ensam kvar. Så jag satt ner vet inte om någon fler kom in i rummet utan jag var bara där med farfar ända tills jag kände att han inte längre var kvar, kvar var bara skalet av en person vi älskat så högt. Farfar dog den 1:a december 2007.
Årsdagarna närmar sig med stormsteg och automatiskt dyker dom upp i mitt inre och gör sig väl påminda. För några dagar sedan fick jag morfars favoritlåt i huvudet och spelade den med tårarna rullandes ner på mina kinder. Så dagens blogginlägg tillägnar jag två personer som betytt oerhört mycket för både mig och resten av min familj.
Ha en underbar dag :)
När vi nu läser om detta ämne far tankarna iväg till morfar och farfar. Morfar var sjuk länge i lungcancer minns fortfarande när mamma ringde och berättade att han fått den diagnosen. Golvet öppnade sig kändes det som och rummet började snurra. Lungcancer är ju tyvärr ofta en dödsdom och det var det enda jag i början kunde tänka på. Sedan fick han operera bort den lunga som var drabbad och vi återfick vårt hopp, jaaa tänkte jag vi får behålla morfar några år till. Morfars återhämtning gick jättelångsamt, han kunde inte sova i sin säng för när han låg kunde han inte andas så han sov i en fåtölj upprätt och läkarna påstod att det hela var psykiskt pga att han opererat bort ena lungan. Morfar sa hela tiden att något inte stämde och efter ett år i denna mardröm blev han inlagd på lassarettet och prover, röntgen osv gjordes. Innan dom fått svar proppsade läkarna på att det var psykiskt igen och hade faktiskt tänkt placera honom på psyk. Jag tror att hela familjen var vansinnigt arga på dessa läkare utom jag som grep tag i halmstrået som gav hopp om att han skulle få leva kvar med oss. Röntgensvaren kom och det blev dystra besked, där lungan tidigare suttit hade en knytnävsstor tumör vuxit sig stark. Fanns inget att göra bara smärtlindring och lugnande att tillgå. Smärtorna var stora och vi var oftast där hela den närmsta familjen, vi bad Gud som haver, flera gånger varje dag och höll hans hand. Så på morgonen den 26:e november 2001 tog han sitt sista andetag endast mormor var närvarande. Vi for dit allihopa och tog ett sista farväl av vår kära morfar/pappa/make och hade en fin stund tillsammans i ett fruktansvärt jobbigt ögonblick. Tillsammans var vi starka och jag sovde ofta över hos min mormor i början för att hon inte skulle vara ensam med sorgen som var som störst hemma i den tomma lägenheten. Mormor är stark, hon är så liten men ack vad hon har kämpat bra trots tomrummet som morfar lämnade efter sig. Saknar dig morfar.
Farfar insjuknade och vi fattade ingenting, han var ju inte rökare så lungcancer hade vi inte en tanke på. Men så kom då domen, LUNGCANCER och jag tänkte: "Inte han också!" Farfars sjukdomsförlopp gick mycket snabbare vi hann knappt med. Men vi närmaste var med honom hela vägen in i slutet och höll hans hand, smörjde hans händer, fuktade hans läppar och pratade med honom även när han for in i medvetslösheten. Farfar var djupt troende och när jag tänker på det idag är det konstigt att vi inte en endaste gång läste: "Gud som haver" då. Kanske det beror på att han hade sin tro och var på något sätt trygg i den, men jag vet inte har faktiskt ingen aning om hur det blev så. Sista timmen farfar levde var han helt borta, andningen var bara ett rassel och precis som det står i läroböckerna blev benen marmorerade under den här stunden. Vi var helt förberedda (trodde vi) på vad som komma skulle men när han tog sitt sista andetag skrek vi alla av sorg och smärta. Farfar var borta. Vi fick lämna rummet och personalen bäddade iordning och tände ljus så fick vi komma in igen och ta vårt sista farväl. När alla gick kunde jag inte förmå mig att gå kunde ju inte lämna farfar ensam kvar. Så jag satt ner vet inte om någon fler kom in i rummet utan jag var bara där med farfar ända tills jag kände att han inte längre var kvar, kvar var bara skalet av en person vi älskat så högt. Farfar dog den 1:a december 2007.
Årsdagarna närmar sig med stormsteg och automatiskt dyker dom upp i mitt inre och gör sig väl påminda. För några dagar sedan fick jag morfars favoritlåt i huvudet och spelade den med tårarna rullandes ner på mina kinder. Så dagens blogginlägg tillägnar jag två personer som betytt oerhört mycket för både mig och resten av min familj.
Ha en underbar dag :)
