Att leva med IBS + andra diverse småfel...
1998 gick jag i väggen och det var nog med rätt hög hastighet. Då jobbade jag som ensam reporter i Skellefteå med omnejd (Malå, Lycksele, Norsjö...) åt TV4 Botnia som det då hette. Jag var gravid och Albin var bara 3 år så jag fick pussla allt vad som gick. Med ständig jour och ibland arbetspass som varade i 16 timmar så gick det som det gick även om arbetet i sig var rätt roligt. Jag var helt slut fick mig knappt ur sängen och kände mig allmänt apatisk, huvudvärken kom punktligt varje dag kring 14-tiden och jag minns ett samtal till akuten då jag trodde en åder skulle brista i skallen. Det visade sig vara kraftig migrän. Magen pajade och jag satt på toaletten stup i kvarten och blev fången i mitt eget hem, visste ingen utväg och vågade inte vara mer än 4 sekunders avstånd från toan.
Till sist masade jag mig iväg till vårdcentralen (som det då hette) och hela min järnstatus var i botten. Började få järnsprutor (vilket dom gav på den tiden, förstår varför dom försvann då det gjorde FRUKTANSVÄRT ont) och B12 sprutor fick även folsyra tabletter.
Jag blev piggare men det tog sin tid och min mage blev inte bättre så jag fick stå ut med alla möjliga obehagliga undersökningar och prover jag inte ens vill prata om eller tänka på. När utredningen var klar blev min läkare (som var helt underbar) allvarligt sjuk och slutade. Så jag blev bollad mellan olika läkare som sa att mina magproblem var psykosomatiska och en gick så långt att han skickade mig till en kurator. Honom bytte jag givetvis bort och fick en ny färsk läkare som faktiskt tog sig tid att läsa min journal och där stod att läsa att min diagnos var IBS. Jag blev då remitterad till en läkare som informerade mig och gav mig lite olika tips och trix för att kunna leva med denna sjukdom så bra som möjligt att inte se den som ett hinder. Och honom är jag för evigt tacksam mot, han räddade nog mitt liv.
Så med mediciner och mer kunskap har jag lärt mig att tackla denna osköna sjukdom som ibland gör sig väl påmind som en objuden gäst man avskyr. Idag lever jag rätt normalt och ibland går det lång tid mellan "skoven" men när det är mycket stress så triggas det igång ordentligt, idag är en sådan dag... Då hjälper inga mediciner så det är bara att gilla läget hur mycket jag än avskyr det.
För bara några år sedan skulle jag aldrig prata om detta utan det var något jag gömde (förutom för de i den närmsta kretsen) för hur kul är det egentligen på en skala att prata om hur dj...la ofta man springer på toaletten och bajsar? Idag skäms jag inte utan kan prata om det utan att titta ner i backen och känna rodnaden sprida sig över ansiktet. Idag kan jag skämta om saken för det är väl ingen som växer ifrån bajs och kisshumorn?
Skriver detta idag för kanske finns det någon därute som lider av liknande problem och mår minst lika dåligt som jag gjorde och som kanske inte ens blir tagen på allvar av sin läkare. Kanske, kanske kan jag då ge denna person lite mod att våga byta läkare och KRÄVA att gå till botten med detta.
Idag studerar jag till Undersköterska och jobbar även extra på Bureågården. Lever med min underbara sambo, 4 otroligt underbara barn, 1 knasig hund som vi alla älskar, 1 ursöt liten katt & 1 fantastisk häst. Livet är underbart och om du frågat mig hur 2011 skulle se ut för 10 år sedan hade nog svaret varit mycket mer deprimerande än vad verkligheten blev.
Vår närmsta familj har en jobbig period just nu men vi har alla gott mod och MASSOR av hopp & någon klok person sa en gång att: Hopp kan försätta berg :)
Ha en underbar dag :)
Uppdatering: Idag såg jag en artikel i aftonbladet om en kvinna som lever med IBS som du kan läsa här.
Till sist masade jag mig iväg till vårdcentralen (som det då hette) och hela min järnstatus var i botten. Började få järnsprutor (vilket dom gav på den tiden, förstår varför dom försvann då det gjorde FRUKTANSVÄRT ont) och B12 sprutor fick även folsyra tabletter.
Jag blev piggare men det tog sin tid och min mage blev inte bättre så jag fick stå ut med alla möjliga obehagliga undersökningar och prover jag inte ens vill prata om eller tänka på. När utredningen var klar blev min läkare (som var helt underbar) allvarligt sjuk och slutade. Så jag blev bollad mellan olika läkare som sa att mina magproblem var psykosomatiska och en gick så långt att han skickade mig till en kurator. Honom bytte jag givetvis bort och fick en ny färsk läkare som faktiskt tog sig tid att läsa min journal och där stod att läsa att min diagnos var IBS. Jag blev då remitterad till en läkare som informerade mig och gav mig lite olika tips och trix för att kunna leva med denna sjukdom så bra som möjligt att inte se den som ett hinder. Och honom är jag för evigt tacksam mot, han räddade nog mitt liv.
Så med mediciner och mer kunskap har jag lärt mig att tackla denna osköna sjukdom som ibland gör sig väl påmind som en objuden gäst man avskyr. Idag lever jag rätt normalt och ibland går det lång tid mellan "skoven" men när det är mycket stress så triggas det igång ordentligt, idag är en sådan dag... Då hjälper inga mediciner så det är bara att gilla läget hur mycket jag än avskyr det.
För bara några år sedan skulle jag aldrig prata om detta utan det var något jag gömde (förutom för de i den närmsta kretsen) för hur kul är det egentligen på en skala att prata om hur dj...la ofta man springer på toaletten och bajsar? Idag skäms jag inte utan kan prata om det utan att titta ner i backen och känna rodnaden sprida sig över ansiktet. Idag kan jag skämta om saken för det är väl ingen som växer ifrån bajs och kisshumorn?
Skriver detta idag för kanske finns det någon därute som lider av liknande problem och mår minst lika dåligt som jag gjorde och som kanske inte ens blir tagen på allvar av sin läkare. Kanske, kanske kan jag då ge denna person lite mod att våga byta läkare och KRÄVA att gå till botten med detta.
Idag studerar jag till Undersköterska och jobbar även extra på Bureågården. Lever med min underbara sambo, 4 otroligt underbara barn, 1 knasig hund som vi alla älskar, 1 ursöt liten katt & 1 fantastisk häst. Livet är underbart och om du frågat mig hur 2011 skulle se ut för 10 år sedan hade nog svaret varit mycket mer deprimerande än vad verkligheten blev.
Vår närmsta familj har en jobbig period just nu men vi har alla gott mod och MASSOR av hopp & någon klok person sa en gång att: Hopp kan försätta berg :)
Ha en underbar dag :)
Uppdatering: Idag såg jag en artikel i aftonbladet om en kvinna som lever med IBS som du kan läsa här.
