Känslor...
... är jobbiga, ovälkomna ibland och livsnödvändiga.
Känner mig så less, året har varit ett riktigt skitår och när man plötsligt finner sig i någon form av lycka händer något som gör att allt det fina, trygga, kärleksfulla i ett ögonblick är krossat.
Känner mig som en ulv i fårakläder, smyger omkring och förstör för mig själv och andra runt omkring. Men allt jag vill är att följa mitt hjärtas röst dit den bär mig. Vad som stoppar är rädslan för att bli skållad levande och sen aldrig våga ta steget igen.
Har alltid varit livrädd för känslor, lagt benen på ryggen och sprungit åt andra hållet, sabbat på ett eller annat sätt för att slippa bli sårad. Levt i förhållanden där jag trott mig vara kär för att upptäcka att det var mycket enklare än så, rädslan ledde mig hit.
Som jag tidigare skrivit så är jag nog ett känslomässigt supermongo... vad ska man göra??? Ska man våga satsa, ska man inte... Tror jag går i ide tills vintern är över och känslorna bedövade.
Känner mig så less, året har varit ett riktigt skitår och när man plötsligt finner sig i någon form av lycka händer något som gör att allt det fina, trygga, kärleksfulla i ett ögonblick är krossat.
Känner mig som en ulv i fårakläder, smyger omkring och förstör för mig själv och andra runt omkring. Men allt jag vill är att följa mitt hjärtas röst dit den bär mig. Vad som stoppar är rädslan för att bli skållad levande och sen aldrig våga ta steget igen.
Har alltid varit livrädd för känslor, lagt benen på ryggen och sprungit åt andra hållet, sabbat på ett eller annat sätt för att slippa bli sårad. Levt i förhållanden där jag trott mig vara kär för att upptäcka att det var mycket enklare än så, rädslan ledde mig hit.
Som jag tidigare skrivit så är jag nog ett känslomässigt supermongo... vad ska man göra??? Ska man våga satsa, ska man inte... Tror jag går i ide tills vintern är över och känslorna bedövade.
