När livet är tungt...
... gäller det att försöka leva för dagen, greppa tag i det positiva och inte tappa hoppet. Det är lätt att säga mycket svårare att leva efter men garanterar att jag försöker så gott jag kan. Vissa dagar går bättre och andra dagar känns som nattsvarta hål.
Man är ju inte mer än människa och när en närstående blir svårt sjuk är det lätt att man tappar fotfästet. Är glad att vi står varandra nära mina syskon, mina föräldrar, mostrar, mormor & jag för ofta är vi i olika fas så dom dåliga dagarna sammanfaller inte samtidigt och då har vi möjligheten att peppa & åter inge hopp till varandra.
Sitter nerbäddad i sängen och idag känns det rätt ok än så länge i alla fall. Har berättat för de jag träffar dagligdags och det känns himla bra att dom vet. Känns lite jobbigt dock när någon kommer fram och kramar om mig och säger: "Men hur är det gumman?" Då kommer den förhatliga gråtklumpen och jag har så fruktansvärt svårt att gråta framför allt inför någon annan. Vill inte och orkar inte visa mig svag (vet att det inte är en svaghet att våga gråta, men det känns så), jag har en hög stark mur kring mitt inre som sällan visar minsta lilla spricka, måste jobba mer med det, att våga alltså för egentligen är jag inte stark utan svag och rädd.
Nu är det i alla fall fredag & en hel härlig helg med iskall kyla att se fram emot ;) Är inte rädd för kylan men i år känns den lite väl extrem då vi varit så bortskämda med en riktigt mild vinter.
Ha nu en trevlig helg folks :)
Man är ju inte mer än människa och när en närstående blir svårt sjuk är det lätt att man tappar fotfästet. Är glad att vi står varandra nära mina syskon, mina föräldrar, mostrar, mormor & jag för ofta är vi i olika fas så dom dåliga dagarna sammanfaller inte samtidigt och då har vi möjligheten att peppa & åter inge hopp till varandra.
Sitter nerbäddad i sängen och idag känns det rätt ok än så länge i alla fall. Har berättat för de jag träffar dagligdags och det känns himla bra att dom vet. Känns lite jobbigt dock när någon kommer fram och kramar om mig och säger: "Men hur är det gumman?" Då kommer den förhatliga gråtklumpen och jag har så fruktansvärt svårt att gråta framför allt inför någon annan. Vill inte och orkar inte visa mig svag (vet att det inte är en svaghet att våga gråta, men det känns så), jag har en hög stark mur kring mitt inre som sällan visar minsta lilla spricka, måste jobba mer med det, att våga alltså för egentligen är jag inte stark utan svag och rädd.
Nu är det i alla fall fredag & en hel härlig helg med iskall kyla att se fram emot ;) Är inte rädd för kylan men i år känns den lite väl extrem då vi varit så bortskämda med en riktigt mild vinter.
Ha nu en trevlig helg folks :)
