Året som varit...
... nästan ett rent h-vete, fast självklart har det funnits ljusglimtar som gjort att man orkat ta sig igenom detta.
Tidigt i våras fick min älskade mamma diagnosen lungcancer, småcellig sådan som ej är opererbar. En avgrund öppnade sig under oss, kändes så i varje fall och all min vanliga optimism försvann omgående. Mamma är bara 56 år och varken jag eller mina syskon eller barn är stora nog att förlora henne redan.
Cellgiftsbehandling sattes in direkt och pågick ända in till hösten då strålningen påbörjades. Mamma förlorade sitt hår och båda behandlingsformerna sliter på framför allt cellgifterna. Av strålningen fick hon så ont att hon knappt kunde äta på grund av smärtan men hon kämpade sig igenom allt detta med bravur och idag finns ingen aktivitet kvar i cancercellerna :) Nu kommer det att vara täta kontroller och visst kommer oron gnagandes varje gång det närmar sig men jag känner att min optimism sakta men säkert kommer krypandes igen.
Glädjen då? Jo, att det trots allt gått så bra såklart, att jag har en underbar familj, goda vänner, hus, hund, katt, häst och trivs med mitt arbete och mina arbetskamrater. Så visst finns det mycket att vara tacksam över och sånt kan man alltid plocka fram när livet känns mörkt och tungt.
Nu har vi ett helt nytt år att se fram emot med nya prövningar, nya glädjeämnen och garanterat massor av skratt, gråt och ren skär lycka.
Gott Nytt År :)
Tidigt i våras fick min älskade mamma diagnosen lungcancer, småcellig sådan som ej är opererbar. En avgrund öppnade sig under oss, kändes så i varje fall och all min vanliga optimism försvann omgående. Mamma är bara 56 år och varken jag eller mina syskon eller barn är stora nog att förlora henne redan.
Cellgiftsbehandling sattes in direkt och pågick ända in till hösten då strålningen påbörjades. Mamma förlorade sitt hår och båda behandlingsformerna sliter på framför allt cellgifterna. Av strålningen fick hon så ont att hon knappt kunde äta på grund av smärtan men hon kämpade sig igenom allt detta med bravur och idag finns ingen aktivitet kvar i cancercellerna :) Nu kommer det att vara täta kontroller och visst kommer oron gnagandes varje gång det närmar sig men jag känner att min optimism sakta men säkert kommer krypandes igen.
Glädjen då? Jo, att det trots allt gått så bra såklart, att jag har en underbar familj, goda vänner, hus, hund, katt, häst och trivs med mitt arbete och mina arbetskamrater. Så visst finns det mycket att vara tacksam över och sånt kan man alltid plocka fram när livet känns mörkt och tungt.
Nu har vi ett helt nytt år att se fram emot med nya prövningar, nya glädjeämnen och garanterat massor av skratt, gråt och ren skär lycka.
Gott Nytt År :)
