Hörlurar...
... pulserande musik, ibland snälla toner och ibland rent evil.
Igår var det det senare som gällde i mina lurar, grät en skvätt och kände hur orättvist livet kan vara ibland, närmar sig ju årsdagen för mammas död som är på fredag och inombords går man igenom hela händelseförloppet från i fjol.
17 april 2012 ringde min mor mig för sista gången någonsin. Suck... tror det var samma dag jag insåg att hon inte skulle övervinna kampen mot cancern. Läkarna pratade om vilka dynamit cellgifter som skulle sättas in den 18:e. Hon skulle klara kampen påstod dom.
Såg i mammas ögon att så inte var fallet men ville ju så gärna tro ändå.
Den 18:e fick vi beskedet att hon inte skulle klara av detta. Hon fick då enbart lugnande & smärtstillande. Munvården skötte jag om och det var fruktansvärt jobbigt att utföra på sin egen mamma som dessutom var så ung. Vi närmaste var alla samlade förutom mina små troll.
Mamma hade oftast 4-5 st vid sin sida som höll hennes hand, smekte hennes panna och pratade gamla minnen. Vi försökte alla hålla stämningen i rummet bra även om tårarna kom titt som tätt.
Minns så väl när jag, min moster Maggan & mormor skulle ner och handla lite och i korridoren möter vi mammas mottagningssköterska Ann som vi haft kontakt med i ett års tid. Mamma avgudade henne och hon min mamma. Det totalbrast för mig där mitt bland alla människor som passerade.
Ann kom upp till mamma och var med oss under flera timmar och gav order till sköterskorna på avdelningen att ha två sprutor i fickan varje gång vi ringde efter dom, för det jag var mest rädd för var att mamma skulle känna smärta eller panik.
Den 19:e somnade mamma in med oss närmaste samlade runt sig. Jag slöt hennes ögon och det gjorde så fruktansvärt ont men samtidigt kändes det bra att få vara med och ge något tillbaka till henne som tagit hand om oss alla under åren. Mamma som var klippan, så levande & så stark.
Kommer nog aldrig att kunna acceptera helt och fullt att du inte finns bland oss längre.
För evigt saknad <3
Igår var det det senare som gällde i mina lurar, grät en skvätt och kände hur orättvist livet kan vara ibland, närmar sig ju årsdagen för mammas död som är på fredag och inombords går man igenom hela händelseförloppet från i fjol.
17 april 2012 ringde min mor mig för sista gången någonsin. Suck... tror det var samma dag jag insåg att hon inte skulle övervinna kampen mot cancern. Läkarna pratade om vilka dynamit cellgifter som skulle sättas in den 18:e. Hon skulle klara kampen påstod dom.
Såg i mammas ögon att så inte var fallet men ville ju så gärna tro ändå.
Den 18:e fick vi beskedet att hon inte skulle klara av detta. Hon fick då enbart lugnande & smärtstillande. Munvården skötte jag om och det var fruktansvärt jobbigt att utföra på sin egen mamma som dessutom var så ung. Vi närmaste var alla samlade förutom mina små troll.
Mamma hade oftast 4-5 st vid sin sida som höll hennes hand, smekte hennes panna och pratade gamla minnen. Vi försökte alla hålla stämningen i rummet bra även om tårarna kom titt som tätt.
Minns så väl när jag, min moster Maggan & mormor skulle ner och handla lite och i korridoren möter vi mammas mottagningssköterska Ann som vi haft kontakt med i ett års tid. Mamma avgudade henne och hon min mamma. Det totalbrast för mig där mitt bland alla människor som passerade.
Ann kom upp till mamma och var med oss under flera timmar och gav order till sköterskorna på avdelningen att ha två sprutor i fickan varje gång vi ringde efter dom, för det jag var mest rädd för var att mamma skulle känna smärta eller panik.
Den 19:e somnade mamma in med oss närmaste samlade runt sig. Jag slöt hennes ögon och det gjorde så fruktansvärt ont men samtidigt kändes det bra att få vara med och ge något tillbaka till henne som tagit hand om oss alla under åren. Mamma som var klippan, så levande & så stark.
Kommer nog aldrig att kunna acceptera helt och fullt att du inte finns bland oss längre.
För evigt saknad <3
