Naiv...
Känns så i alla fall men jag kanske överreagerar och kanske ser och hör det jag vill höra och inte ser vad som verkligen är... vad vet jag är ju bara korkad, för korkad ibland känns det som.
När en person säger om och om igen att känslor finns, att allt kommer lösa sig och att det är precis samma känslor från båda håll, ja då vill man ju tro på en framtid... man vill ju tro på personen man tycker så mycket om. Sen rycks mattan bort under fötterna och fallet blir stenhårt... känns som om jag brutit varje känselnerv i kroppen och vill bara lägga mig ner och självdö (så illa är det ju inte men ni hajar).
Jag ville tro, hjärtat ville tro men hjärnan hade ju signalerat om att det nog inte var på riktigt.. Känner igen hela situationen från förr, många år sedan och funderar på varför jag inte lärde mig läxan den gången? Varför upprepa tidigare misstag?
Men som Thorsten Flinck sjöng i fjol: "Jag reser mig igen!"
Ha en underbar dag folks :)